Jag står på egna ben. Jag kan klara mig själv. Jag har lärt mig så mycket.

Jag kommer från en stor familj. Som barn och under uppväxten hade man alltid många omkring sig, alltid någon som hörde eller såg. Alla var vi olika på sina sätt och även jag blev en egen individ. Jag har många svagheter och vissa styrkor. Jag blev bra på att se och märka när något inte stod rätt till eller när någonting hade förändrats.

En annan grejj var att jag ville synas och bli uppmärksammad. Det blev jag genom att vara familjens "retsticka". Jag retades väldigt mycket. Jag ångrar mycket från den tiden.

Familjen är väldigt viktig. Jag har lärt mig det, och jag känner det. Min uppväxt var kanske inte den lättaste. Men den var inte dålig. Vi hade det tufft många gånger. Men vi klarade oss alltid. Vi hade varandra!

Idag kan jag sakna allt det gamla, alla minnen. Men man växer upp och alla förväntningar och alla drömmar man haft som liten ligger idag och vilar på ens axlar.

NU så är man där. Åhh all press bara kom sådär! PANG! Du är vuxen nu, fixa allt! Man anstränger sig, men det räcker inte alltid. Det är då man vill känna stöd..

Jag känner mig ensam ibland, väldigt ensam. Jag saknar familjen, jag saknar dig .......

Livet är inte lätt. Men man kan inte gräma sig över det. Det är bara att kämpa sig vidare.

Farväl Mars och vintertiden. De gråa och äckliga månaderna är nu förbi. Nu väntas ljuset och förhoppningsvis en underbar vår och sommartid!

Blandade känslor och tankar..

Ska sova nu...